Vem vid sina sinnens fulla bruk drar igång in ny hårdrocksfestival i Norrlands inland, femton kilometer utanför Sorsele, vid foten av ett skidfjäll? Bodil och Maria, två modiga tjejer som älskar hårdrock och festivaler. Det som är desto mer förvånande att trots att det är första gången de arrangerar en festival känns det som de inte gjort annat. De har första året lyckats komma upp i en kvalité som det tagit andra festivaler fyra-fem år att nå upp till vad gäller organisation, band, ljud och allt runtomkring. Jag är mäkta imponerad. Allt bara flyter. Banden börjar på minuten utsatt tid, mat finns där det ska och när det ska, inga bråk, inte en enda sur min och desto mer fascinerande - inte en enda mygga! Visst ligger festivalen lite avsides, men det finns gott om parkeringsplatser och campingmöjligheter. Dessutom går det festivalbussar mellan Sorsele och ut till festivalområdet. Som sagt, allt är väl planerat. Första dagen inleds med det officiella öppnandet av festivalen. Eftersom det är mitt på dagen och en fredag är väl inte publikuppslutningen den största, men vad gör det när Jan-Erik Sorsén drar igång motorsågen för att såga av invigningsstocken. Nu är vi i Norrland och här klipper man inte några fjolliga jävla snören! Jag kommer att återkomma till Jan-Erik lite senare. Festivalen öppnas av att Storumans enda metal band, Vanity Insanity spelar låten de fick äran att skriva: Rock Out Wilds temalåt, naturligtvis döpt till – Rock Out Wild. Jag fick äran att vara med och gästa på låten, så jag är nog lite part i målet, men det är en riktigt bra stänkare till låt. Festivalen var nu officiellt öppnad. En sak jag först måste avhandla är ljudet på festivalen. En sak som förhöjt hela upplevelsen och som jag kommer att återkomma till flera gånger, är just ljudet. Umeå Scenteknik skall ha en eloge av gigantiska mått. Anläggningarna var perfekt anpassade och ljudkillarna i världsklass. Dessutom var de trevliga och ödmjuka grabbar, något vissa andra firmor borde lära sig av. Jag har ofta upplevt att utomhusscener kan sakna botten, men inte här. Det hade likaväl kunnat vara en inomhuskonsert. Bra botten, bra separation, sången hördes perfekt och det var en högst njutbar nivå. Jag är imponerad.
Blackrain
Först ut på stora scen var Örnsköldsviksbandet Blackrain. Jag hade aldrig hört dem förut och namnet sade mig inte så mycket om stilen. Men, snacka om positiv överraskning! Blackrain levererar ganska modern melodisk metall med den riktigt stark sångaren Daniel Söderberg i spetsen. I och för sig har den eminente gitarristen Ronnie Blylod figurerat lite här och där innan. Det låter riktigt tungt, tight och välrepat. Dessutom har de bra låtar, där några fortfarande sitter i bakhuvet.
Vanity Insanity
Jag kanske är part i målet eftersom jag fick nöjet att vara med och lira i bandets festivallåt Rock Out Wild, men Vanity Insanity är en stark konkurrent till band som Crazy Lïxx och Crashdïët. Bandet levererar sleaze-influerad melodisk hårdrock med tyngd och precision. Låtmaterialet är även det riktigt bra och det är även här riktigt tight och välrepat. Bandet har dessutom i Viggo Vain en sångare i yppersta klass. Definitivt ett band att hålla ögonen på!
Assailant
Från Umeå kommer festivalen första riktigt hårda band. Assailant, som hittills släppt två plattor. Stilmässigt är de lite svåra att placera. Jag hör inslag av så väl melodisk dödsmetall som teknisk thrash och melodisk power metal. En blandning som gör det till ett riktigt intressant band. De levererar dessutom rejält live och låter lika bra som på platta. Så här långt bådar utbudet riktigt gott.
Fourever
I ryggen hade de tre tjejerna en resa på 15 timmar och dryga 130 mil, från Olofström till Nalovardo. Någon trötthet visade de dock inga prov på. Fourever har alltid levererat live och fortsätter göra så. Nu har de äntligen spelat in sin debutplatta också. Flera i publiken höjde på både ett och två ögonbryn i positiv förvåning över de späda tjejernas musikalisk leverans och förutom de egna låtarna bjöd de på egna tolkningar av Kiss Detroit Rock City och Europes Scream Of Anger, där publiken fick gissa upphovsbandet och vinnaren belönades med en t-shirt.
Shade Of Grey
Även om Umeåbandet Shade Of Grey inte är några debutanter, så var detta bandets första spelning. Sångaren Leif Grabbe har tidigare hojtat i Angeline och Ramm, basisten Mattias Bernhardsson har varit med i Nocturnal Rites, (förre) trummisen Mikael Ludvigsson i Live Elephant (nu ersatt av Örjan Lundmark - rättelse) och gitarristen Johannes Forsberg i Planet Storm. Trots att det var första spelningen märktes ingen nervositet och det hela satt som en smäck. Stilmässigt fick de mig att tänka på Cloudscape, lite småproggig och melodisk metall med två kanongitarrister, en stark sångare och en rytmsektion som levererar den rätta tyngden. En regnskur (den ena av festivalens två) fick varken bandet eller publiken att lätta på gasen. Även här – kanonbra ljud från Umeå Scenteknik!
Caliber 69
Ännu ett Umeåband, Caliber 69 äntrade den lilla scenen och tog den i besittning direkt. Även här levererades sleaze-osande hårdrock av klassiskt snitt. Lite Guns ’N Roses-touch med Slash-influerade riff och även här en sångare som levererade med övertygelse. Att trummisen Jimmy Borgström även lirat dödsmetall var inte fel. Grabben kunde slå både hårt och tight.
Maryscreek
Även här ett hyfsat långväga band, Linköping närmare bestämt. Jag hade tidigare bara hört debutplattan Some Kind Of Hate och gillade det jag hörde. Jag kunde glatt konstatera att även detta band levererade med klass och övertygelse live. De gjorde definitivt plattan rättvisa och även här imponerade sångaren Mats Nilsson stort. Det är inte många festivaler där jag vid sjunde bandet konstaterat att allt hittills varit bra!
Crowdburn
Crowdburn, ett ungt band från Umeå. Var det dags för en kvalitetssänkning månne? I helvete heller. Crowdburn lirar hård elak metall, med en frontman i Aron, som har energi som ett kärnkraftverk. Det är tight och tekniskt men sitter som en pannbiff i en marmorvägg. Ännu ett band att hålla ögonen på.
Crucified Barbara
Fredagens final signeras Crucified Barbara. Stockholmskvartetten ger som vanligt allt och levererar låtar från såväl första singeln som senaste plattan Till Deaf Do Us Part och naturligtvis schlagermetalhitten Heaven Or Hell. En klart värdig avslutning på festivalens första dag. En liten besvikelse angående publiktillströmningen, som dock växte framåt kvällningen. Dagen höll sig hyfsat varm, medan kvällen bjöd på lite kyligare luft och temperatur nedåt 6-7 grader. Dock inget som avskräcker en hårdrockande publik och något som satte fart på Assailants försäljning av hoodies.
Coldspell
Lite förvånande kan jag nog tycka att lördagen öppnas av ett band som släppt två högklassiga plattor. Men, ett drag att locka folk ur sängarna och komma till festivalen tidigt kan jag förstå. I vilket fall osm helst, en spelning jag verkligen sett fram emot och som definitivt inte gjorde mig besviken. Tvärt om. Coldspell leverarade till fullo och även de med samma kvalité som på platta. Vad gällde ljudet, inget nytt, fortfarande kanon!
Exciter
Jag ska erkänna att jag lyfte på ögonbrynen när jag läste att Exciter skulle spela här ute i naturen. Nå, nu var inte detta den kanadensiska patrullen utan ortens lokala coverband. Jag skall erkänna att de såg ut som en brokig samling i högst varierande åldrar, lite som en musikalisk släktträff. Döm inte hunden efter håren. När de levererade var det med övertygelse och riktigt bra. Två samspelta gitarrister som axlade så väl Purple som Judas Priest-riff med bravur, en sångerska med bra pipa och resten av bandet inte att förglömma.
Lucid Legend
Ännu ett långväga besök, närmare bestämt från Vara. Bandet såg rätt ut och lät bra, men lyckades inte riktigt nå fram till och få med sig publiken. De jobba de dock hårt på det med sin 80-talsinfluerade, lite sleaziga hårdrock. Bandets sjulåtars CD är väl värd att kolla in.
Blackout Metal
Om jag inte minns fel hade vi tre band bara i Blekinge som hetat Blackout. Även om inte namnet kanske var det mest fantasirika så var musiken desto roligare. Jag tyckte mig höra lite drag av klassiska Metallica ibland från detta Ume-gäng, men de små taktmässiga finurligheter de kastade in ibland tog det hela ett snäpp upp. Bra och tight band som levererade tung metall med övertygelse.
Absorbing The Pain
Här var ett band, hemmahörande i Örnsköldsvik, som jag sett fram emot. Bandets senaste platta Songs Of Hate With Love ligger högt på min gilla-lista. Här snackar vi nedstämda gitarrer och tunga riff. På grund av att sågaren var i slutet av en förkylning (vilket definitivt inte hördes det minsta) så kastade de in några instrumentala saker som tyvärr drog ner takten en aning. Från mitten till slutet var det dock fem poäng av fem möjliga.
Shadow Of The Room
Piteå/Luleå-baserade episka metal-bandet Shadow Of The Room (inte Moon, som jag höll på att säga) överraskade med en späd gitarrspelade tjej som growlade i klass med Angela Glossow. Nu var det dock ren sång som dominerade och growlet var mer en effekt, men en fräck sådan.
Helltrain
Death ’n Roll? Dödsmetall möter rock ’n roll med growl och nästan poppiga melodier emellanåt. Förvånande nog med en dröse backingtracks som uppbackning också. Dock, klart intressant och innihelvete tight. Utan trollkarlen bakom mixerbordet hade detta kunnat låta skit, men nu blev det precis den perfekta tighta, tunga och feta ljudmatta detta band behöver och som fick dem upp till den niva de förtjänar. Jag är inget fan av growl, men jag ryckes med som ett asplöv.
Summoned Tide
En kul detalj på denna festival är att de förmodligen hade fler tjejer på scen än resterande svenska hårdrocksfestivaler ihop. I Summoned Tide var detta i form av basisten Jennifer Sikström. Bandet dompteras av sångaren och gitarristen Rickard Thelin som styr det hela likt en hårdnackad sjökapten. Vi snackar episk metall med lite drag av såväl Crimson Glory som klassiska Helloween med en stark medeltids/folk-vibe. Robertsfors är hemstaden.
Dia Psalma
En bra festival måste ju ha en värdig festival. Dia Psalma, som dessutom lockade ut en månghövdad publik ur gömmorna, bidrog med just detta. Jag ska erkänna att jag inte är eller har varit något större fan. Inte riktigt min stil helt enkelt. Men, jag ska erkänna, detta var riktigt bra live! Medryckande till max, inlevelsefullt och energiskt till max. Bandet drev verkligen Rock Out Wild till sitt klimax! En kanonavslutning på en helt fantastisk festival som kan sammanfattas med tre ord – hjärta, kärlek och hårdrock.
Om nu inte publikuppslutningen var vad den kunde ha varit i år så har detta i alla fall varit ett bevis på att det går att anordna en riktigt suverän hårdrocksfestival i Norrlands inland och det är bara att hoppas att folk inser det, att tvivlen skingras och att nästa år ser en publik med 2-3 gånger så många huvuden. Det förtjänar den utan tvekan. Vi har Muskelrock i södra Sverige, Norrland har nu Rock Out Wild. Gemensam nämnare? Hjärta – kärlek – hårdrock! 2012, då är jag där igen!
